Glas-keramik, även känd som mikrokristallint glas eller mikrokristallin keramik, uppfanns i mitten av-1950-talet av den kända glaskemisten och uppfinnaren SD Stookey. De är polykristallina fasta-material som innehåller en glasartad matris, framställd genom kontrollerad kärnbildning och kristallisering av basglas med specifika sammansättningar vid kontrollerade temperaturer. Egenskaperna hos glas-keramer bestäms i första hand av den kristallina huvudfasen, som kan kontrolleras genom kärnbildning, kristallisering och valet av olika moderglaskomponenter. Glaskeramik kombinerar egenskaperna hos både glas och keramik och uppvisar överlägsna termiska, kemiska, biologiska, optiska och elektriska egenskaper jämfört med metaller och polymerer.
Sammansättning och mikrostruktur är de två huvudsakliga påverkande faktorerna vid utformningen av glaskeramiska-kompositioner. Huvudkomponenten är den avgörande faktorn vid kärnbildning. För glas-keramik med mekaniska och optiska egenskaper är mikrostruktur en ännu mer kritisk faktor, relaterad till huvudkomponenten och aggregationen av den mikrokristallina fasen. Olika värmebehandlingsregimer påverkar också mikrostrukturen avsevärt. Att kontrollera glasets kristallisation är en förutsättning för bildandet av glas-keramik. Kärnbildning är den avgörande faktorn för att kontrollera kristallisation. Bildandet av kristaller i moderglaset involverar typiskt två steg: ① submikroskopiskt kärnbildningsstadium; ② submikroskopiska kärnans tillväxtstadium. Dessa två stadier kallas kärnbildning respektive kristalltillväxt. Kärnbildning påverkas av två faktorer: ① välja ett moderglas med en lämplig kemisk sammansättning, vanligtvis genom att tillsätta ett visst kärnbildande medel; ② styra värmebehandlingsregimen, dvs uppvärmningstemperaturen och hålltiden.
