Prisfaktorer
De flesta stationära 3D-skrivare kostar cirka 20 000 RMB, medan vissa inhemskt utvecklade produkter varierar från 2 000 till 20 000 RMB. Men enligt distributörer av 3D-skrivare, medan inhemskt producerade 3D-skrivare är billigare, är deras kvalitet svår att garantera.
För stationära 3D-skrivare är deras tillämpning mycket begränsad eftersom de bara kan skriva ut plastprodukter. Dessutom är driftskostnaden för 3D-skrivare fortfarande hög för hemanvändare. Innan man skriver ut ett objekt måste man förstå 3D-modellering, konvertera data till ett format som 3D-skrivaren kan läsa och sedan skriva ut.
Råvaror
3D-utskrift är inte en mycket komplex teknik. Skillnaden mellan det och vanligt tryck ligger i tryckmaterialet.
Object, ett israeliskt företag, har flest tryckmaterial. Den kan redan använda 14 grundmaterial och blanda dem för att skapa 107 olika material. Att blanda och färglägga två material är redan verklighet. Men variationen av dessa material är fortfarande mycket mindre än de material som finns i den värld vi lever i. Dessutom varierar priserna på dessa material från några hundra RMB per kilo till cirka 40 000 RMB för de dyraste.
Risk och kostnad
Precis som kärnreaktioner kan generera elektricitet men också orsaka förstörelse, har 3D-utskriftsteknik presenterat en rad dolda farhågor från starten, och dess framtida utveckling fortsätter att oroa många. Tanken på att replikera allting perfekt, att kunna tillverka allt man kan tänka sig låter tilltalande, men det är onekligen också skrämmande.
3D-utskriftsparadoxen
3D-utskrift skapar objekt lager för lager. För att uppnå större detaljer måste varje lager vara tunnare; För att öka utskriftshastigheten måste skikttjockleken ökas, vilket oundvikligen påverkar produktens precision och kvalitet. Jämfört med traditionell storskalig industriproduktion ger det inga kostnadsfördelar att producera produkter med samma precision, särskilt med tanke på tids- och skalfördelar.
Branschstandarder
2000-talet har sett en spridning av 3D-skrivartillverkare. Bristen på standarder gör att samma 3D-modell som skrivs ut av olika skrivare kommer att ge väldigt olika resultat.
Dessutom saknas standarder för utskriftsmaterial. Under 2012-2013 försökte tillverkare av 3D-skrivare sälja sitt eget utskriftsmaterial till konsumenter för att säkra stabila intäkter. Även om detta tillvägagångssätt är förståeligt, med tanke på att vanliga skrivare också följer denna modell, varierar de inkonsekventa råvarorna som används av 3D-skrivartillverkare mycket i form och innehåll. Detta gör det svårt för materialleverantörer att komma in på marknaden, vilket resulterar i höga FoU-kostnader och leveransrisker, vilket hindrar bildandet av en komplett industrikedja.
Processproblem: Många kanske tror att 3D-utskrift helt enkelt är att designa en modell på en dator, oavsett dess komplexitet, och sedan trycka på en knapp för att skriva ut en färdig produkt. Detta intryck är felaktigt. Att designa en modell, särskilt en komplex sådan, kräver omfattande ingenjörs- och strukturkunskaper, noggranna färdigheter och justeringar baserat på specifika omständigheter. Till exempel, vid plastsmältning, utan korrekt inre stöd i en komplex del, kommer det tryckta resultatet sannolikt att deformeras. Efter-utskriftsprocesser är också vanligtvis oundvikliga. Media framställer 3D-utskrift som ett magiskt verktyg som kan användas direkt efter utskrift. Men i verkligheten krävs flera efter-utskriftsprocesser: slipning, sintring, montering och skärning, vilket vanligtvis innebär en betydande mängd manuellt arbete.
